Feb 27 2009
Tidigt telefonsamtal…..
 |
|
Väcktes tidigt i morse av att telefonen ringde. Hade jag vetat vad som väntat hade jag nog dragit täcket över huvudet och vägrat vakna. Fick budet om att min älskade, älskade väninna hade gått bort under natten! I många, många år har hon alltid funnits där, som granne, arbetskamrat, semestervän, reskamrat och en god, god vän. Nu finns hon inte mer. Aldrig mer kan jag lyfta telefonluren och ringa bara för att surra en stund. Aldrig mer kan jag slinka in för en kopp kaffe och en stunds prat, aldrig mer kan jag ge henne en kram bara för jag känner för det. Saknar henne så! Världen blev med ens så tom och fattig. Mina tankar finns hos hennes familj idag. Önskar jag vore närmare så jag fick krama om dom och dela deras sorg. Låt mig vakna och upptäcka att denna dag bara varit en mardröm och att allt är som det var igår!!!! (Om ni undrar över bildvalet till detta inlägg så beror det på att jag alltid förknippar henne med kossor. Hon samlade nämligen på sådana, så vart jag än for och såg en ko så fanns hon i mina tankar.) |
vi känner med dig en stor saknad har trätt in i vårt liv. Saknaden är stor. Vi skickar många kramar till er där nere.
Lena Håkan
Nåddes även jag av ett tidigt telefonsamtal.Även om det var som det var med GunIngers hälsa kunde man inte tro att det skulle ske.Var på jobbet på länsstyrelsen i Umeå när Yvonne ringde.Blev naturligtvis alldeles stum och beskedet ville inte ”gå in”.Grät en skvätt vilket jag vanligtvis ej gör när det gäller människor.
På hemvägen mot Barsele i Lycksele på kvällen spelade jag ”hennes” musik som även var min,HÖGT som hon ville höra bra bitar. Visste att hon var där i Lycksele och sände en hälsning till henne……och grät. Gråter när jag skriver detta också….
Kram till er alla som också sörjer..
Monika.
Hej! Vi känner inte varann, men jag känner att jag bara måste skriva några rader.Jag bor i Tyskland,GI var en kusin till mig och jag fick SMS på fredag morgon om vad som hänt.Blev chockad.. Sist vi träffades var i sept – 08 i Uppsala, innan vi åkte tillbaks från Malå.Ove och hon var på mot Malå ..
Blir ännu mer medveten om att man måste ta vara på varje dag och njuta – vem vet vad som väntar oss ..nästa minut.
Hjh Britta
Hej till er alla som kände Gun-Inger! Vi gick grundskolan tillsammans och hemtekniska där vi lärde oss att laga mat och sköta om ett hem. Men det var efter det som vi blev dom allra bästa vänner för varandra.Vi kunde titta på varandra och sen bara tokskratta åt ingenting . Vi raggade med bilen i Malå , jag först, och min pappa Kalle fick ställa upp med bil . Sen G-I och mamma Malin med sin bil .Vi körde, spelade musik ,drömde om killar .Skrattade och skrattade jämt vi träffades.Vi hade en helt underbar ungdomstid fram till 20-21 års ålder. Drömprinsarna och jobb tog mer och mer tid .Jag flyttade till Norsjö där mitt jobb fanns och G-I bodde hos Ove och skötte kontoret på Oves åkeri. Vi kom att träffas allt mindre . Men vi visste var vi hade varandra och jag hälsade på ibland när jag kom hem till Malå. Sen under lång tid när jobb och familj upptog våra liv så hade vi lite och ingen kontakt. Sen har sjukdom tagit oss bägge .Ni vet ju vad G-I har kämpat mot, själv blev jag njursjuk för ca 25 år sen plus att jag hamnade i utbrändhet 2 ggr. Så nu är jag sjukpensionär sen 2003. Då började vi ha kontakt igen Om än långt mellan gångerna ibland.Nu på senare tid oftare. Och det var alltid roligt. Under alla dom här åren så har G-I alltid funnits i mitt hjärta.Hon har betytt väldigt mycket för mej, och gör det fortfarande fastän hon inte finns mer.Hon kommer för alltid att finnas i mitt hjärta, goa snälla fina omtänksamma roliga helt underbara G-I: JAG SAKNAR DEJ:!!!!! Jag bara kände att jag ville skriva nånting om G-I. Detta är så tragiskt och ofattbart och man vill bara vrida klockan tillbaka och allt är som förut. Gun-Inger är nu en underbar ängel i himlen och inget blir sej likt längre. Sov så gott min älskade vän. Till er alla där ute i världen , många hälsningar från Lena Hedlund Kvarnåsen