Vårt livs äventyr

Fredagen var en tung dag. Då begravdes min kära, kära vän. Hade inte möjlighet att vara där, men i tankarna var jag med. Tänkte på allt roligt vi haft tillsammans. Hur go’ och glad hon alltid var fast man såg att hon mådde dåligt. Alltid var man välkommen i hennes hem, dörren var alltid öppen (vare sig nån var hemma eller inte). Kommer att sakna hennes köttsoppa (den var jättegod) som man många gånger bjöd sig in själv på för man visste att det räckte åt många.

Saknar att lyfta telefonluren för att prata bort en stund om ingenting. Saknar min vän här i Skåne – vi hade ju planerat och fantiserat om sånt vi skulle göra.

Tankarna går till hennes familj, hur tungt och tomt det måste vara för dom. Tänker mycket på O som mist sin livskamrat. Nu när man hade hoppats att de verkligen skulle få tid att leva och inte bara jobba.

Livet är inte rättvist….varför? Hon var ju fortfarande ung och skulle haft många år kvar. Hon skulle ha fått mer tid med sitt barnbarn som hon var så stolt över, mer tid att njuta av livet. Frågorna hopas, men får inga svar.

Men i minnet kommer hon alltid att leva kvar. I dom små, små detaljerna som man kanske kan tycka är löjliga (t.ex kan jag aldrig se en ko utan att tänka på henne, nallen jag fick när jag var sjuk, m.m, m.m.). Det sägs ju att en människa aldrig dör förrän hon är glömd……då vet jag att hon alltid kommer att leva för vi är många som aldrig glömmer…..

**********************************************

Till alla er som lämnat hälsningar i samband med G-I’s bortgång – Ett stort Tack! Jag har vidarebefordrat åt hennes familj så de också fått ta del av dom.